What a difference a day made, twenty-four little hours

I går morse började lite som alla andra dagar, jag vaknade trött som en get, tog mig ner till receptionen och tänkte börja städa rum. Som vanligt hade fröken Tysk något att uppröra sig över. I dag var det det faktum att jag hade råkat tvätta alla våra städtrasor och moppar tillsammans med våra kökshanddukar. Det får man visst inte göra! "it's disgusting!" får jag som svar när jag frågar varför. Här trodde jag att en tvätt i 95°C med extra förtvätt skulle vara nog för att döda och lite till som kan finnas i trasorna men tydligen inte. Jaha, nähä, visst, ska inte göra om det. Det är numera mitt standardsvar på allt vad fröken Tysk säger. Sen fortsatte dagen utan större problem än att mitt hår blev jättekonstigt av vattnet i Blå lagunen där jag spenderade min torsdagskväll. Vit tvåtiden trodde jag att dagen skulle utmynna i en lugn afton utan trassel så jag bänkade mig med en kopp lapsang och njöt av friden. Sen säger fröken Tysk som sitter framför sin dator plötslig "oh, an explosion in Oslo" och därmed var lugnet förbi. Min första tanke var "TOVE!?!?!!!" som alltid när Oslo dyker upp i tankarna. Tre sekunder senare flög det i väg ett sms och en halv minut efter det får jag svar att Tove är hos mamma i Norrtälje och förstår inte alls vad jag oroar mig för. Så skönt tänker jag och återgår till min bok. Sen börjar TVn visa nyheterna. På Norska. Detta finner jag mycket underligt eftersom A) Island har ingen dagtv och nyss visade dumburken bara en lista på vad som kommer sändas under kvällen med start klockan tre, och B) det är på norska vilket gör att jag förstår vad de säger. Det tar ett tag innan jag förstår att bilderna som visas inte är från valfritt krigshärjat land utan från vårt eget kära grannland. Jag hör genast av mig till Tove igen och kollar så att resten av hennes familj är okay, vilket den som tur är. Resten av kvällen går åt till att följa förödelsens framfart. Vi sitter alla tre framför varsin dator, läsandes på respektive språk vad som har hänt. Tv fortsätter sända NRKs direktsändningar från Oslo. Ibland får jag översätta till de andra tjejerna vad som sägs. DN byter rubriker, från explosion i Oslo, till Bombexplosion, till Terrorbombaren till de nu verkar ha valt att stanna vid " Terrorattackerna i Norge". När jag väl kommer i säng på kvällen är det sju döda i Oslo, tre skjutna på Utöya. Jag hoppas lite naivt att antalet inte kommer stiga under natten, hur otroligt det än är.

När jag vaknar passar jag på att kolla DN samtidigt som jag gör frukost. 85 döda och de letar fortfarande efter människor. Totalt 92 människor har i skrivandets stund mist livet. Helt ofattbart. Norge är så nära Sverige man kan komma utan att faktiskt vara i Sverige. Det var ingen terroristgrupp eller galen Islamistisk självmordsbombare, bara en helt vanlig norsk snubbe. Antagligen helt rubbad på fler än ett sätt och helt klart en obehaglig människa men ändå en helt vanlig Svensson. Kan det hända i Oslo så kan det hända i Stockholm. Inte en helt trevlig tanke. Jag vet att mitt kollektiva samvete inte är det bästa eller det största men det här, det tar upp allt jag har. Jag verkligen lider med hela Norge, inklusive den galna mannens mamma, ingen kommer ha en kul helg den här helgen. Samtidigt så finns det hopp. Det räcker med att man öppnar Facebook för att se att nästan alla skriver fina ord om norrmännen eller byter ut sina profilbilder för att visa sitt stöd. Jag tvivlar inte en sekund på att Norge och Oslo kommer bygga upp, bygga nytt och gå vidare som nation, jag hoppas bara att den enskilda norrmannen också kommer kunna göra det.

Än en gång tackar jag alla gudar för att min familj och vänner är oskadda. Det här var lite för obehagligt nära för att jag riktigt ska kunna skaka det av mig och gå vidare.