Three days of freedom, day 1 – Friday I'm in love

Det är fredag och jag drar in till Reykjavik för att fira 17 juni, Islands nationaldag och för att hitta mitt nya 3gnät. Nu gick del två av den här planen ganska fort åt helvete eftersom affären var stängd när jag kom dit. Synd bara att det tog mig en timmes promenad att nå fram och inse detta. Men vad gör det, en massa motion och frisk luft har väl aldrig skadat någon! Så tillbaka mitt inne i stan hittade jag ett trevligt hostel, Viking Backpackers, och skaffade mig en säng för två dagar. Nu var jag redo att göra stan. Jag tog med min goda följeslagare Olly (min kamera asså) och gick ut för att se som skulle hända. Här kan tilläggas att klockan vid det här laget inte hunnit bli mer än 13.00 och att jag hitintills knappt sett en kotte på gatorna, skepticismen var stor. Det visade sig dock att det var obefogat, reykjaviksborna verkade mest bara ha tagit sovmorgon för så fort jag nådde storgatan insåg jag att staden kryllade av folk! Överallt viftades det med flaggor, åts sockervadd och stora klubbor och alla var glada. Flaggor prydde verkligen hela staden. Den var hissad på varenda stång som gick att finna, de prydde bilar och permobiler, hundar och barnvagnar. Skyltdockor hade dem i händerna, blå-vit-röda band prydde varje skyltfönster och barn som vuxen hade, dagen till ära, prytt sina kinder med dem. För att inte verka utanför gick jag genast in i en lite löjlig butik och köpte mig en egen handflagga. Hela staden vibrerade av en glad uppsluppen stämning och allt gick i färgerna blått-vitt-rött.

Ett bra liveband jag hittade i ett gathörn.

Roligaste hoppborgen jag någonsin sett!!

En av de sjukt bra dansgrupperna jag talade om, den från Buissnesskolan

Hopp

Två av stadens torg hade fått agera hem för tillfälliga scener. Vid den mindre scenen spelades det med gamla godingar och folk dansade pardans så det stod härliga till. Det var bugg och vals, swing och vanlig hederlig tryckare. Till och med ett gäng linedansare fans på plats. Det bästa var att ingen verkade tycka det var tråkigt eller pinsamt, gamla damer och unga killar, alla dansade. Mycket bra sak!

Titta vilka fina könsroller vi står för!

Dessa två fick agera någon typ av pausunderhållning. Om jag förstod saken rätt så var det typ barnprogramsledare. Underbart att Bubbelgumbrain Barbie och Megaman Mongomatcho leder våra barn i könsrollernas korrekta riktning.

Dessa söta pojkar hittade jag på dansbanan, de dansade typ alla danser tillsammans. Så underbara! Mina framtida barn får gärna dejta dessa pojkar.

Den andra scenen fick agera stora partyscenen. Här pågick under dagen dansframförande av olika grupper. Några tillhörde lite olika dansskolar, andra verkade vara mer fristående dansgrupper. Ett gäng som verkligen imponerade på mig var Islands Buissnes school som tydligen hade någon typ av dansgrupp, de var så sjukt bra!

Sjukt bra skills!

Det här kräver en hel del muskler. Påminn mig om att jag bör dejta fler dansare.

En kille gjorde det klassiska Famehoppet, rakt upp i luften, spagat, en annan en baklängesvolt från stillastående, bara så där. Jag blev grymt imponerad! Jag funderar på att se om jag inte kan omvandla min enorma mängd bilder till en gif-animation, ska bara lära mig hur först.

Ja, jag vet, de ser helt galna ut, men de var läskigt bra på att dansa!

Kan man inte dansa kan man jonglera!

Hur som, efter ett tag blev det kallt. Vädret i detta land är sällan varmt, alltid blåsigt och ofta växlande. Bara för att det är soligt på morgonen betyder det inte att det inte kommer bli molnigt med duggregn en timme senare. Så istället för att frysa gick jag och tog en kaffe. Jag fick faktiskt sällskap av en trevlig indier som jag mött i publiken. Vi hade snackat en stund om hur bra dansarna var och när han föreslog en kaffe som svar på mitt påstående om att vädret började suga lät det som en bra ide. Det var nu jag hittade mitt nya favo-cafe! Det heter Café Babalú, inredningen är ”studentkorridor möter reggiefestival”, det jobbar en New York-bo bakom disken och de hat fritt WiFi, need i say more? Så jävla trevligt! De har även sin ”world famous cheesecake” som faktiskt är rätt world famous, om du beställer den så måste du lova att skicka ett vykort från din hemstad till caféet när du kommer hem. Vilket jag nu måste göra. Och det var en god kaka, men inte vad jag skulle kalla cheesecake. Efter fikan tyckte herr Indier att vi skulle ta en drink hos honom. Det tyckte inte jag. Jag avböjde vänligt men bestämt och gick tillbaka till mitt hostel. Bara för att upptäcka att jag glömt ta med mig någon tandborste. Det blev ut på stan igen i jakt på en bra munhygien.

Liveband i varje gatuhörn, denna gång med banjo!

Lika bra var det för nu började jag inse att stadens atmosfär hade förändrats. Borta var barnfamiljerna, hoppborgarna och marknadskänslan, det började kännas med som valborg. Ungdomarna dominerade på gatan och det börjades spela musik på scenerna. Pardans byttes mot öl och i-hörnen-hångel, barnvagnar byttes mot skrikande 17-åringar. En av dessa skrikande 17-åringar var dock vänlig nog att upplysa mig om att killen på scen, som var riktigt bra även om jag inte förstod vad han sjöng, hette Fridrik Dór. Eller det var iaf så hans namn lät, jag tänker mig att jag får googla honom lite och se om han står att finna. Bra var han iaf!

Efter denna långa dag var jag så sjukt trött att jag med glädje damp ner i min säng och sov som en lite gris. Imorgon väntade ju flera äventyr.